föreställningar 2010-2017
text: Peter Björk

bröderna östermans huskors

På en gård någonstans längs den halländska kusten lever bröderna Lasse, Kalle och Nisse Österman livets lugna dagar. De ägnar sig hellre åt fiske och annan lättjefull sysselsättning än att sköta jordbruket, till systern Helenas och svågern Jans förtvivlan.
För att inte gården helt ska förfalla anställer Lasse en hushållerska från stan. När hon anländer får bröderna sitt livs överraskning: fröken Anna Söderberg är nämligen en kvinna som vet vad hon vill – och hon har för avsikt att ändra om det mesta på gården!
Anna tar sig också an kärlekshistorien mellan bröderna Östermans systerdotter Ella och den hemvändande sjömannen Axel. Om den senare surrar ryktena: är det verkligen sant att han är oäkta son till fjärdingsmannen i byn…?
”Bröderna Östermans huskors”, ett svenskt folklustspel av Oscar Wennersten, har framförts både på filmduken och på många teaterscener sedan pjäsens urpremiär 1913.
I Scendragets uppsättning medverkade det här året ett flertal nya skådespelare. Huskorset Anna gjordes av Mia Pehrsson, och Bröderna Österman av Göran Loneberg (Lasse), Pär Wennersten (Kalle) och Lennart Svensson (Nisse). Den senare hade den tacksamma uppgiften att ständigt understryka de andras uttalanden med ”De’ e’ just jämnt va’ de’ e’ de’!”, i olika varianter. Helena och Jan Vestman gjordes av Chanette Karlsson och Patrik Edblom, och det unga paret Ella och Axel spelades av Ylva Kroona och Hampus Anveden. Axels mor gjordes av Rosian Robertsson och Fjärsman av Göran Kihlberg. Som den eleganta Grevinnan, som kom för att köpa den enskilt belägna Kråkön, sågs Ann-Beathe Bengtsson.
För regin svarade en veteran på borggården, Mathias Svensson, med assistans av Lena Larsson, Ewa Bermhed och Kerstin Spångfors. Scenografin, som i pausen genomgick en omfattande förändring, var skapad av Pär Wennersten.
Spelperioden inföll samtidigt med det svenska landslagets framgångar i fotbolls-VM och Scendragets ordförande Rigmor Wilderoth, som varje spelkväll hälsade publiken välkommen, kunde vid två tillfällen kliva in på scen, viftande med en blågul flagga, och annonsera en ny svensk seger.
”Bröderna Östermans huskors” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2018.

 

ARSENIK OCH GAMLA SPETSAR

Systrarna Martha och Abby Brewster bedriver en annorlunda form av välgörenhet: att förskona ensamma äldre herrar från en olycklig ålderdom genom att förgifta dem med arsenik. I systrarnas hus bor också brorsonen Teddy (som på heltid lever sig in i rollen som Theodore Roosevelt). På besök kommer också Teddys båda bröder Mortimer och Jonathan, vilka har radikalt olika syn på att ta livet av folk.
När Mortimer upptäcker fastrarnas hemliga hobby ställs han inför en rad dilemman. Hur ska han kunna hålla tyst inför sin fästmö Elaine? Borde han gå till polisen? Men – vem skulle tro honom?
 
”Arsenik och gamla spetsar” är en kombinerad thriller och fars, skriven av Joseph Kesselring. Trots sitt, jämfört med andra farser och komedier, något makabra innehåll har den blivit flitigt spelad och omtyckt av en bred publik.
I Scendragets version gestaltades de båda hobbymördande tanterna av Rigmor Wilderoth och Kerstin Spångfors. De tre brorsönerna gjordes av Niklas Nilsson (Mortimer), Kalle Lindström (Jonathan) och Mikael Classon (Teddy). Den senare hade föreställningens mest markanta catch phrase – ”Attack!!!” – varje gång han rusade uppför trappan till övervåningen. Mortimers fästmö Elaine spelades av Anna-Lena Wilderoth. Som den på tyska brytande Doktor Herbert Einstein sågs Pär Wennersten, med en kraftigt överdimensionerad lösmustasch. Regin sköttes även det här året av Björn Holmgren och Maja Danielsson. Och scenografen Kenneth Wiland agerade varje spelkväll publikuppvärmare, iförd en typisk Håkan Hellströmsk sjömansmössa.
”Arsenik och gamla spetsar” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2017.
 

Kuta & kör

Taxichauffören John Ström lever ett hemligt dubbelliv och är gift med två fruar samtidigt: den ena i Frösakull och den andra på Linehed. En dag råkar John ut för en olycka och när polisen upptäcker att han är skriven på två olika adresser börjar problemen hopa sig. Han anförtror sig åt sin bästa kompis, Sten, som lyckas röra till intrigen ännu mer. John och Sten hamnar i en härva av lögner, missförstånd och förvecklingar…
 
”Kuta och kör” (i original: ”Run for your wife”) är skriven av Ray Cooney och har sedan uruppförandet i London 1983 spelats otaliga gånger runt om i världen.
Huvudrollen som John Ström gjordes i Scendragets version av Mikael Classon och bäste vännen Sten spelades av Niklas Nilsson. Som Johns båda parallella fruar sågs Kerstin Spångfors och Rigmor Wilderoth. För regin svarade Björn Holmgren och Maja Danielsson.
”Kuta och kör” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2016 samt på Kulturhuset i december samma år.

Gröna Hissen - på Nissastrand

Den högst oglamouröse kommunbyråkraten och torrbollen Sture Fjunhage har på ålderns höst sålt sitt hus och lever ett lugnt och städat liv i en lägenhet på Nissastrand – även kallat ”Rynkeby” – i Halmstad. Alltför lugnt och städat liv, i den färgstarka och utåtriktade hustrun Gull-Britts tycke. I samma hus bor också den förmögna, men trista Maj Ekstrand med den yngre – och avsevärt mer virile – maken Henry. Liksom Gull-Britt finner Henry Ekstrand sitt äktenskap tråkigt och innehållslöst, och söker sina nöjen på andra håll.
Till slut tröttnar Sture och Maj på att betraktas som tråkmånsar. De bestämmer sig för att låta sig ”överraskas” i en komprometterande situation. Till sin hjälp har de ett effektivt smörjmedel – den farligt förrädiska drinken ”Gröna hissen”…
 
”Gröna hissen” (i original: ”Fair and Warmer”) av Avery Hopwood (1882-1928) tillhör de verkliga klassikerna inom farsfacket. Den hade urpremiär i USA 1918 och har därefter spelats åtskilligt såväl på scen som på film och TV, inte minst i Sverige.
Scendragets version hade lokalanpassats av Lennart Jonsson, som förutom manusbearbetning också stod för regi och scenografi, samt spelade den ena huvudrollen som Sture Fjunhage. Stures hustru Gull-Britt spelades av Eva Svensson. Pjäsens andra huvudroll, Maj Ekstrand, gjordes av Kerstin Spångfors och som maken Henry Ekstrand sågs Mathias Svensson, som också bistod Lennart Jonsson med regin. I föreställningen medverkade även Linda Lundell som hembiträdet Sussie och Kenneth Backhausen som Gull-Britt Fjunhages forne älskare Pierre Falk.
”Gröna hissen – på Nissastrand” spelades på Figarosalen hösten 2014 och Halmstads slotts borggård sommaren 2015.

Fattiga Friare

Pensionatägarinnan Klara Lärka är fanatisk karlhatare. Till Pensionat Gyllene Lärkan är endast kvinnliga gäster välkomna. Samtidigt inser hon att hon inte klarar sig utan män – som arbetskraft alltså. Därför lockar hon hantverkare från skilda fack till pensionatet genom falska kontaktannonser. I huset bredvid pensionatet bor några av dem: drängen Nicklas, målaren August och snickaren Pelle. Alla väntar de på att Klara Lärka ska göra sitt val.
 
”Fattiga friare” är ännu ett lustspel skrivet av Gideon ”Söderkåkar” Wahlberg och bär också flertalet av de kännetecken som präglade repertoaren vid Tantolundens friluftsteater.
Pensionatägarinnan Klara Lärka gjordes, i Scendragets uppsättning, av Kerstin Spångfors. Klara Lärkas manliga personal spelades av Henning Nilsson (drängen), Anders Berggren (målaren) och Pär Wennersten (snickaren). Bland kvinnorna på scen syntes Pia Johansson som hembiträdet Sofia, Cecilia Spångfors som Klaras systerdotter Maj-Britt, och Ewa Bermhed som änkefrun Lisa Wehlander.
Efter flera år som skådespelare på borggårdsscenen gjorde Mathias Svensson det här året debut som regissör och stod även för manusbearbetning. Assistans med regin fick han av Åsa Lauer. För scenografin svarade i vanlig ordning Kenneth Wiland.
”Fattiga friare” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2014.

SwedenhielmS

Den åldrade vetenskapsmannen Rolf Swedenhielm lever i en högborgerlig miljö i 1920-talets Stockholm med sina tre vuxna barn. Barnen är alla välartade och framgångsrika. Hemmet sköts exemplariskt, och med fast hand, av husföreståndarinnan Marta Boman. Swedenhielm står inför sitt livs största ögonblick: hans framstående forskarkarriär ska krönas med ett välförtjänt Nobelpris. Han är stolt över sina vetenskapliga gärningar, men allra stoltast är han över sin familj och deras – vad han tror – oklanderliga moral.
Men just som han inväntar att tilldelningen av Nobelpriset ska meddelas dyker hans gamle dibror, ”Ockraren” Eriksson, upp med ett mera ovälkommet besked: någon i familjen har systematiskt förfalskat Swedenhielms namnteckning på låneväxlar! Hur ska det nu gå med familjen Swedenhielms höga ideal?
 
”Swedenhielms”, av författaren och dramatikern Hjalmar Bergman (1883-1931), skildrar, liksom så många andra av den svartsynte Bergmans berättelser, hur illusioner krossas, hur den borgerliga idyllen rämnar och hur högmod – ofta – går före fall.
I Scendragets uppsättning gjordes rollen som den godhjärtade, men naive Swedenhielm av Lennart Jonsson, som även stod för manusbearbetning och regi. De tre vuxna barnen spelades av Lennart Eriksson, Kerstin Spångfors och Mathias Svensson. Roland Andréasson gestaltade ”Ockraren” Eriksson och Rigmor Wilderoth fick, i rollen som det rejäla hembiträdet Marta Boman, gott om tillfällen att fyra av klassiska teaterrepliker som ”Det är den siste i mån’en!” och ”Sätt mej på cell’n!”, vilka med tiden närmast har blivit bevingade ord.
”Swedenhielms” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2013.

Två man om en änka

Den förmögna änkan Josefina Pellerin uppvaktas flitigt av två beundrare från regementet. Dottern Louise och hennes odräglige fästman, löjtnanten Edvard, har bestämda synpunkter på vem av dessa Josefina bör välja. Det ståndsmässigt mest lämpade partiet vore tveklöst den adlige Överste Krister Brusenhanne. Men den som tycks ha störst framgång hos änkan är, trots det, den enkle malajen Emil Pettersson.
 
”Två man om en änka” (i original: ”Der Rigimentspapa”) är en musikalisk komedi av Heinrich Storbitzer och Richard Kessler, som hade sin urpremiär på Berliner Residentstheater 1914. I Sverige har pjäsen blivit film och spelats som friluftsteater, bland annat av Nils Poppe på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Huvudrollen som änkan Pellerin gjordes i Scendragets version av Gun Bergström. Dottern Louise spelades av Åsa Lauer, medan Kalle Lindström gestaltade den inte helt omtyckte svärsonen. I en liten, men mycket eldfängd roll, sågs Kerstin Spångfors som den folkilskna varitéartisten Maruscka. Lennart Eriksson stod för manusbearbetning och regi, och spelade själv malajen Emil Pettersson, vars skånskklingande idiom hade vissa likheter med den då schlageraktuelle Björn Ranelids stämma. Föreställningen innehöll, liksom tidigare år, mycket sång och musik. Som vanligt stod Lennart Eriksson för sångtexterna, men nytt var att musiken den här gången framfördes ”live” på piano av Gunnar Johansson.
Tidigare under året hade Lennart Jonsson medverkat i TV 4:s mat- och samtalsprogram ”Halv åtta hos mig” och en av föreställningens höjdpunkter nåddes då Jonsson, i rollen som den chevalereske Överste Brusenhanne, inbjöd änkan Pellerin till middag – bestående av samma meny som den han hade tillagat i TV – och avslutade hela inbjudan med repliken: ”Ska vi säja halv åtta hos mej?”
”Två man om en änka” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2012.

Änkeman Jarl

Den före detta stamkorpralen Andreas Jarl lever ensam på sin ålders höst, efter den älskade hustrun Kristinas död. Också hans närmaste granne, Gustava Hägg, har mist sin livskamrat och snart har de båda kommit på en förträfflig idé: i stället för att var och en bränner sitt ljus på sitt håll, kan de ju bränna ett ljus tillsammans…
Trots omgivningens fientlighet tycks ingenting kunna hindra bröllopsplanerna från att bli verklighet. Inte förrän på det stora lysningskalaset, då den avgörande frågan infinner sig: vem ska egentligen betala för bröllopet?
 
”Änkeman Jarl”, av den svenske författaren Vilhelm Moberg (1898-1973), hade urpremiär på Dramaten i april 1940, mitt under pågående världskrig.
I Scendragets uppsättning hade handlingen förflyttats utomhus. Titelrollen gjordes av Lennart Jonsson, som även stod för manusbearbetning. Som grannfrun Gustava Hägg sågs Rigmor Wilderoth. Andreas Jarls döttrar spelades av Kerstin Spångfors och Maria Lindberg, och den svartsjuke skomakaren Mandus av Lennart Eriksson.
Handlingen i pjäsen kommenterades fortlöpande av två sjungande skator, vars röster tillhörde Lennart Eriksson (som återigen hade skrivit sångtexterna) och Björn Carlsson. Förutom skådespelarensemblen medverkade också en slottskör, som vägledde publiken genom föreställningen samt agerade gäster vid lysningskalaset. Även scenografen Kenneth Wiland medverkade det här året på scen i en liten roll som spelemannen Vendelas Arvid.
”Änkeman Jarl – på vårt sätt” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2011.

Grabbarna i 57:an

På gården med nummer 57 bor målarmästare Dahlberg med barnen Karl-Göran och Lisa, hembiträdet Vivan och sina två anställda Fabian och Viktor. I 57:an bor också målarmästarens syster Sofie, ensamstående mor, med sonen Gösta och den nye fästmannen Ludde. Alla har de sina inbördes relationer och konflikter.
Men så en dag kliver Dahlbergs nya hyresgäst, den unga och vackra Greta, in genom porten till 57:an och förvrider huvudet på gårdens alla grabbar. Och samtidigt har den oförbätterlige odågan Gösta lyckats trassla till det för sig riktigt ordentligt…
 
”Grabbarna i 57:an” är ett svenskt folklustspel, skrivet av mästaren från Tantolundens friluftsteater, Gideon Wahlberg (1890-1948). Pjäsen hade sin urpremiär 1935, men liksom Wahlbergs kanske mest kända pjäs ”Söderkåkar” blev ”Grabbarna i 57:an” riktigt folkkär som TV-serie under 1970-talet.
I Scendragets uppsättning gjordes rollen som målarmästare Dahlberg av Pär Wennersten och hembiträdet Vivan av Rigmor Wilderoth. Syskonen Lisa och Karl-Göran spelades av Lena Larsson och Mathias Svensson. Den senare stod för energisk ”playback” på dragspel och bildade med Fabian (Crister Jönsson) på gitarr och Viktor (Lennart Eriksson) på tuba, en fullständigt osannolik gårdsorkester. Odågan Gösta spelades av Niklas Nilsson och den hårt prövade modern Sofie av Kerstin Spångfors. Rollen som den cigarrökande bokbindaren Ludde gjordes av Lennart Jonsson och den av grabbarna i 57:an flitigt uppvaktade Greta spelades av Jessica Larsson. På scen sågs även Gun Bergström som den till synes lomhörda Tant Malvina, med sitt ständigt återkommande ”Va sa?”.
Scendragets uppsättning av ”Grabbarna i 57:an” gjordes med tillägget ”På vårt sätt”. Manuset hade grundligt bearbetats och lokalanpassats av regissören Lars Classon. Föreställningen innehöll mycket musik och för sångtexterna svarade Lennart Eriksson. Scenbilden var skapad av scenografen Kenneth Wiland.
”Grabbarna i 57:an – på vårt sätt” spelades på Halmstads slotts borggård sommaren 2010.